Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iakttaga, utan blott medelbart igenkänna efter bilden af vår egen
själ, och framför allt i varelser af vårt eget slägte, i det deras
ande uppenbarar sig i yttringar, som vi kunna uppfatta med
våra sinnen (tal, handlingar, åtbörder m. m.).
Denna åsigt om menniskan bekräftas af hvad Gud låtit
uppenbara i sitt ord, der det heter: »Och Herren Gud danade
menniskan af jordens stoft, och inblåste i hans näsa en lefvande
anda, och så vardt menniskan en lefvande själ.» Denna
grundåskådning om menniskan skall ej kunna utplånas, så länge
menniskoslägtet i det väsentliga fortfar att vara sådant, som
det nu är. Försöken att reducera anden till materia eller att
förflyktiga materien till ande skola ej lyckas. Den
genomgripande åtskilnaden mellan själ och kropp skall alltid göra sig
gällande. Derför måste ock pedagogiken, så länge den vill vara
vetenskapen om uppfostran af menniskan, sådan hon är här på
jorden, utgå från den åskådningen, från hvilken Pestalozzi
utgick, att i menniskan finnes en dubbel natur.
Hos det nyfödda barnet visa sig, menar Pestalozzi, ännu
inga spår af andlig verksamhet. Det fysiska lifvet med sina
vegetativa och animaliska processer framträder först
öfvervägan-de, ja, allena herskande. 1 detta ligga utgångspunkterna så väl
till all sann förkofran som till allt urartande. De kroppsliga
funktionernas lugna, ostörda gång är det första grundvilkoret
för en lycklig utveckling af hela det menskliga väsendet, deras
oroande och störande är grundorsaken till missbildning. Så
länge barnet lätt och harmlöst finner tillfredsställelse för de
behof och drifter, som röra sig i det, lefver det i ett tillstånd
af djuriskt behag och är oförderfvadt till sin natur. Det anar
ingen fara, ingen osäkerhet, intet beroende med afseende på sin
tillvaro; det vet ej af något ondt, någon smärta, någon räddhåga,
något misstroende; det känner ingen förtrytelse, ingen ovilja,
ingen motvilja mot sin omgifning. Men så snart det ej erhåller,
hvad det behöfver och instinktlikt söker, utan möda, utan att
retas, i rätt tid och på rätt sätt, uppröres det i sitt inre, begynna
dess lidanden och med dem dess moraliska förirringar. »Med
det första gråtande ljudet är redan den punkt öfverskriden, från
hvilken barnets djuriska harmlöshet egentligen utgår. Från
och med detta första ljud aflägenar sig barnet från denna punkt
allt längre i det oändliga med hvarje känsla af ett otillfreds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
