Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stäldt behof, af en ouppfyld önskan, af en smarta, hvilken det
än må vara.» Så snart barnet vet af ett förgånget ondt, fruktar
ett kommande, känner ett närvarande, äro dess omedvetna
tillfredsställelse i sig sjelft och dess harmoni med omgifningen icke
längre fullkomliga. Början till inre oro och förstämning är
gifven och dermed frön till sjelfvisk och fiendtlig
sinnesstämning. »Vårt djuriska förderf härstammar från allt det, som
hindrar vår djuriska tillvaros goda tillstånd.» Komma nu ej
barnet till hjelp en uppfostrares kärlek och vishet, under hvilkas
beskärm fröna till dess högre gudomliga natur utveckla sig,
vinner det djuriska väsendet en förblifvande öfvervigt, och alla
sträfvanden, krafter, färdigheter ställas hänsynslöst i de sinliga
och egoistiska intressenas tjenst. Menniskan blir »kärlekslös som
fisken i vattnet, skoningslös som ormen, hvilken dödar med gift,
och våldsam som det djur, hvars gap törstar efter blod. Hon
aktar i detta tillstånd den svage och arme för intet; hon är i
detsamma den rikes slaf mot Gud och mot sig sjelf. Hon hatar
de armas rätt, och ordet menniskorätt är för henne en
styggelse.» Hennes djuriska sinne tvingar henne derhän, »att hon
bröstar sig stolt som en häst; att hon lyser med sina företräden
likasom påfogeln med sin stjert; att hon likasom en slagen hund
kryper, af fruktan och gör för kött och bröd konster, som strida
mot hennes natur.» »Allt djuriskt tänkande är i motsägelse
till allt menskligt tänkande, likasom ljuset är i motsats till
mörkret, och leder i sitt fortskridande och i sina ändpunkter
alltid till omensklighet.» Der menniskan utvecklar sig endast
till ett sinligt lefvande och sjelfviskt djur, der felas henne all tro
på något högt och heligt, och denna otro »är förnekelse af
mensk-lighetens broderskap och broderspligter, misskännande af och
förakt för Guds fadersrätt, trotsig djerfhet i missbruket af
ömsesidigt våld»; den för alltså till »upplösning af alla rena band,
som äro till välsignelse för menskligheten».
Faran af ett sådant urartande är så mycket större, som det
djuiiska sinnet i menniskan icke endast ställer i sina begärelsers
tjenst de sjelfhjelpens medel, hvilka hon finner i de egna
krafternas tillväxt, utan vet att förstärka dessa medel genom
föreningen med sina likar. Gent emot naturens helsosamma gång
vid vårt slägtes utveckling ställer Pestalozzi
»civilisationsför-derfvet» eller som han äfven kallar det, »förkonstlingsförderfvet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
