Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu öfvergå vi till Pestalozzis tankar om menniskans andra
sida. »Hvad hon» — säger han — »har gemensamt med
skapelsens alla sinliga väsen, gifver intet värde åt hennes
mensklig-het. Hjeltelugnet, som hon har gemensamt med lejonet, slugheten
med räfven, listen och smidigheten med den lystne katten, eller,
om du vill, med tigern, den sinliga kärleken med apan, anlagen
för konst med bäfvem och konstfliten med myran — allt detta
ger henne intet menniskovärde. — Menniskan är i sig sjelf
menniska och odödlig endast genom det rena, gudomliga, som
höjer hennes ande, hennes hjerta och hennes konst öfver hennes
sinliga och djuriska tillvaros anspråk. Det menskliga förståndet
blir blott genom den gudomliga kärleken odödliga varelsers
förstånd. Den menskliga kärleken blir endast genom sitt
gudomliga innehåll odödliga varelsers kärlek, och den
menskliga konsten blir blott genom sin gudomliga innebörd
odödliga varelsers konst.» Det öfversinliga och oförgängliga, som
icke kan ses och icke höras, icke vidröras och icke vägas, som
icke kommer och går med den kroppsliga verldens företeelser,
som är till i det omedelbara medvetandet, som uppenbarar sig
som sjelfständigt och oförstörbart och så öppnar för menniskan
den eviges tankar, som inradar henne i den oändliga kedjan af
gudomligt lif och verkande — redan under hennes jordiska
tillvaro — det är menniskans sanna specifika väsen. »Hvad som
upphöjer henne, är aningen om odödlighet. Denna finnes hos
inga andra varelser än hos menniskan, som synes så förgänglig.
I henne allena råder en trängtan att evigt förblifva i den
gudomliga, men förgängliga skapelsens område.» — Hennes kropp är
förgänglig, och hennes verk duka under för förstörelsen i
elementens ström, hvilken ej kan tillbakahållas. »Menniskan lefver
blott i det heliga, gudomliga, som ligger i hennes natur, evigt,
och hon är odödlig blott i och genom detta.» I detta och
genom detta allena kommer hon äfven till aningen, till
åskådningen, till idéen om en Gud: andegnistan, hvilken skaparen
inblåst i menniskan, känner och finner i sig afspeglingen af det
upphof, från hvilket hon har utgått och till hvilket hon evigt
vänder sig tillbaka. »Tro på Gud, du är ingrafd i
mensklig-heten i hennes väsen, såsom begreppet om det goda och det
onda, såsom den outsläckliga känslan af rätt och orätt, så
oföränderligt fast ligger du som grundlag för menniskobildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
