Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i vår naturs inre.» Deraf det sakförhållande, att till och med
under förderfliga inflytanden på menniskan ännu alltid ett spår
af hennes bättre del blir qvar. »Det dröjer länge, det dröjer
obegripligt länge, innan menniskoslägtets villfarelse och vanvett
helt och hållet har förqväft vår natur i ett barns ande och i
ett barns hjerta. Det är en Gud, som i vårt bröst har lagt en
motvigt mot rasandet mot oss sjelfva.» Ännu vid karakterens
yttersta förderf qvarblifver en återstod af försyn och vördnad
för samvetets stämma. »Äfven om menniskan förstör invärtes i
sig sjelf det högre, ädlare i sin natur, sträfvar hon till det
yttre alltid efter skenet af det höga, det ädla, det fullkomliga.»
Om hon företager skälmstycken, höljer hon sig i ärbarhetens
klädnad; om hon ljuger, hycklar hon sanningskärlek; om hon
arbetar för tillfredsställande af sina onda lustar, föregifver hon
allmännyttiga sträfvanden. Har hon barn, vill hon ingalunda
göra dem till sina af bild er, emedan hon i djupet af sitt inre
är söndrad mot sig sjelf* och i ögonblicken af allvarlig
sjelf-åskådning, hvilka äro beskärda äfven henne, fördömer att de födts
till verlden. »Eller hvilken är den fader och moder, som icke
gåfve ett finger af sin hand, för att barnen måtte bildas
mensk-ligt och kunna lefva menskligt ända till sin graf?» Så vittnar
menniskan sjelf i sitt djuriska urartande mot sitt eget förderf
och för sin högre naturs bestämmelse.
Detta för oss öfver till Pestalozzis åeigt om den menskliga
viljans frihet. Djuret följer blott sina drifter och instinkter:
det känner intet pligtbud, ingen sedelag, ingen dygd och ingen
synd. Äro dess behof tillfredsstälda — lika mycket om det
skett genom att utan möda mottaga det, som naturen frivilligt
och frikostigt framräcker åt det, eller genom ett grymt
öfver-väldigande af ett kännande väsende, som kämpar för sin tillvaro
— så är det lugnt: det ställer ej sitt görande och låtande under
någon sedlig kritik och känner inga samvetsagg. Annorlunda
menniskan. Jemte den djuriska sinligheten utvecklar sig
småningom fröet till hennes andliga, förnuftiga lif, hvilket fordrar
aktning och föreskrifver ett mått för begären. Derför kan
menniskan ej framhärda på den djuriska instinktens och driftens
ståndpunkt, icke fasthålla den sorglösa, rent animaliska
lifsnjut-ningen och detta tillstånds indifferenta skuldlöshet. »Hon allena
förmår icke att blifva stående på denna punkt; hon måste an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
