Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap förmedlas genom sinnesintryck. I alla dessa fall följer bristen
på slutenhet inom sig i medvetenhetslifvets sammanhang med dess
intrajiciering i kroppen, hvilken åter efter förut gifven
framställning är en betingelse för uppfattningen af dess tidliga karaktär.
Det linnes sålunda för det naturliga medvetandet på ingen punkt
slutenhet inom sig hos det tidliga sammanhanget inom
medvetenhetslifvet. Det kan då också såsom sådant icke gifva medvetande
om mig och är odugligt till förklaring af jagenhetsmedvetandet,
såvidt frågan gäller, livad innehållet i detta medvetande är.
Men observera nu, att det sammanhang i medvetenhetslifvet,
som vi ej tillskrifva någon slutenhet inom sig. är blott det
specifikt tidliga. Nu erbjuder sig emellertid äfven ett sammanhang
mellan medvetenhetsyttringarna, som verkligen visar en bestämd
slutenhet inom sig. Detta sammanhang, om hvilket vidare skall
G
afhandlas sedan, är gifvet därmed, alt jag i alla mina
medvetenhetsyttringar ser »mig» och därmed också ser dem alla inneslutna
i »mig» såsom enkel och individuell enhet. Detta uppfattningssätt
innebär i och för sig ett sätt att förbinda dem till ett inom sig
slutet sammanhang. Men just ur det här föreliggande
sammanhangets slutenhet inom sig kan den slutsatsen dragas, att här
igger medvetande om ett sammanhang, som principiellt icke
är af tidlig natur. Så är ock verkligen förhållandet. »Jag» i
formellt omedelbart själfmedvetande, hvilket »jag» här är enheten,
betecknar genom sin enkelhet och slutenhet inom sig något, som
svär emot hvarje som helsl inordning i tiden. IIos allt som har
varaktighet måste skiljas mellan förfluten och förhandenvarande
tillvaro, hvarvid den förra är från den senare utesluten. Det som
har varit är i denna sin förflutna tillvaro icke mer. På grund af
detta uteslutningsförhållande mellan saken i skilda
tidsbestämdheter passar det enkla »jag» icke i tidsformen. När vi föreställa
oss själfva äga tidlig tillvaro, hvarmed, såsom ofvan är visadt,
all-tid följer äfven kroppslighet, så är del icke längre fråga om »jag»
i omedelbart själfmedvetande, som i sig själft, blott såsom »jag»,
är individuellt. Utan saken gäller då ett särskildt jag jämte andra,
som är individualiseradt genom i jagbegreppet själft icke liggande
momenter. Jagbegreppet har därvid, ehuru det lår sin betydelse
blott genom »jag» i formellt omedelbart själfmedvetande, icke kvar
ograverad det ursprungliga »jags» slutenhet inom sig och
hörande individualitet, ulan är här modifieradt genom sådant, som
icke har jagets kynne. Att jag nu Irots delta fallar äfven delin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
