Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
lättare göra det än i naturen, om vi riktigt fördjupa
oss där i livad som möter vårt öga.
Hvarje gräs, hvarje den minsta blomma sträfvar
ju att utveckla det mesta och bäst möjliga af de
förutsättningar den fått. Den mister ej hoppet fast
vintern lägger sin ishand och fryser bort dess
skenbara lif, nej den samlar sig i stillhet igen, bidar
sin tid och hälsar solen på nytt i vårtidens fagraste
skrud.
Lika litet som vi minnas den första barndomens
tår, lika litet betyder våra påtagna bekymmer något,
om vi försöka se dem från evighetens ståndpunkt
och i stillhet bida den tid, då vi kunna få växa och
utveckla alla de möjligheter, vi likt frön samla och
söka vårda till uppståndelsens lif. En stund inför
sådana tankar är en upplefvelse, en hvila för sinnet.
Det finns på denna jord en annan lustgård än
naturen, som blifvit människorna gifven till
uppmuntran och till vederkvickelse, men det är en lustgård
till hvilken de endast äga tillträde med rena hjärtan
och där de endast få gå med varliga steg. Denna
lustgård kallas vänskap. Den är liksom människan
själf på jorden förgänglig, men den är som
människosjälen det mest eviga. Hur mycket har ej ordet
vänskap dragits ned för att uttrycka de mest banala
förhållanden, de ytligaste bekantskaper och dock
leder den sitt ursprung, enligt språkforskningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
