Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Vi lämna Sungpu. — Passera åtskilliga platser. — Kinesisk begrafning. — Kinesernas sätt att behandla sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
gatan, på båda platserna samtidigt. På vägen från Cheo-shan-pu
till köpingen Yang-lo blefvo vi i tillfälle att bese en enkel
be-grafningsakt. Vi stego ur våra stolar och gingo till platsen för
begrafningsakten. Man höll just på att uppkasta grafven. Där
bredvid stod en stor svart likkista, och vid dess ena ände låg en
högljudt gråtande kvinna. Det var den aflidnes änka. Ett
tillfälle gafs äfven Sköld att hugsvala de sörjande och gråtande,
samt visa dem vägen till den rätte hugsvalaren. Sköld
försummade aldrig sådana tillfällen.
Huru kineserna betrakta sjukdom och död och tillståndet
efter döden, det kan jag ej bättre skildra än genom att anföra
några ord ur fru Skölds broschyr: Mörka skuggors land*. Hon
skrifver:
»Sjukdomar tros vanligen af kineserna vara en följd af köld,
hetta, öfveransträngning eller onda andemakter. Att den stora
orenlighet, i hvilken de lefva, samt bristande sanitära åtgärder
spela någon roll, ha de ingen tanke på. I förra fallen användas
läkemedel, af hvilka det finnes många slag. Ett slags
sjukgymnastik eller massage är ock känd af några. Ibland kan det
lyckas bra för dem, men ofta stå de rådlösa äfven i mycket
lindriga fall, och mången gång förvärras det onda genom deras
åtgöranden. De s. k. läkarne undersöka sina patienter genom
att känna på pulsen och tro sig sedan vara fullt förtrogna med
sjukdomens art.»
»Att gå ut och söka ett sjukt barns själ är ganska vanligt.
Man tror nämligen, att barnets sjukdom härleder sig däraf, att
det har förlorat en själ — det tros ha tre själar. Någon, vanligen
modern,* tar en lykta i ena handen och ett af barnets
klädesplagg eller en af dess favoritleksaker i den andra och går ut
till den plats, hvarest barnet tros hafva förlorat sin själ, för att
söka densamma. Lyktan föres omkring åt alla håll, under det
man ropar på barnets själ att komma åter. Stundom svarar en
annan person: »Jag kommer», och efter en stund går man hem
i hopp, att den sjukes själ är med».
»Många andra vidskepelser brukas äfven, och stundom
tillkallas afgudaprästerna, hvilka ställa till ett uthålligt och nästan
* Utgifven af Svenska Missionsförbundet, pris 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
