Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Vi lämna Sungpu. — Passera åtskilliga platser. — Kinesisk begrafning. — Kinesernas sätt att behandla sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
bedöfvande larm för att drifva bort de onda andarna, som de
mena förorsaka sjukdomen.»
»Om någon är så illa sjuk, att man fruktar, att han ej kan
tillfriskna, så kan man vara viss på, att sjukrummet blir fullt
af grannar och »vänner», som skynda till och i en hast bli
mycket intresserade. Det pratas högljudt om den sjuke. En
säger som så: »Ja, det är då alldeles säkert, att han ej blir
frisk. Den och den hade samma sjukdom, och han dog», med
mera dylikt. En säger: »Han håller på att dö», och så kommer
det ut, att han är död. I fattiga hem går makan, modern eller
någon annan och under tårar och klagan ber om
begrafnings-hjälp. Men trots allt, som synes kunna påskynda döden, händer
det stundom, att den sjuke tillfrisknar. Frågar man sedan den,
som bedt om begrafningshjälp, hvarför hon ljugit, så får man
till svar: »Han var döende.» Och man synes ej alls tänka, att
en så liten skillnad var af någon betydelse.»
»Förberedelser till begrafning vidtagas, innan den sjuke dör.
Man är angelägen, att han skall få se hela sin utrustning, som,
så vidt någon möjlighet finnes att anskaffa det, består i en mycket
stor och klumpig likkista samt vadderade kläder och allt, som
hör till en vinterutstyrsel, ty man tänker sig, att det är kallt i
de dödas vistelseort äfven om sommaren.»
»Likkistor anskaffas ofta, åratal innan de behöfvas. Det är
en mycket passande födelsedagspresent från en son eller söner
på fars eller mors 60-årsdag. Därmed är alls icke sagdt, att
man önskar, att de gamla skola dö, fastän det nog händer, att
sådant äfven förekommer. Likkistan ställes i ett rum i
boningshuset och kan få stå så i många, många år, innan den behöfves.
För de fattiga fördubblas sorgerna på gamla dagar, om de ej
veta sig ha likkista eller medel att skaffa en sådan för».
»När man ser, att döden nalkas, får den sjuke ej längre
ligga i sängen utan bäres ut i yttre rummet, hvarest han lägges
på golfvet intill dörren, ifall likkistan ej är redo. Stundom lägges
den sjuke utanför dörren att utandas sin sista suck, äfven om
det är en fader eller moder. Man fruktar, att den döde annars
skulle spöka i rummet och vid sängen, där han dött.»
»När locket sättes på likkistan’ och denna igenhartsas, så
hålles klagolåt. Ju högljuddare denna är, desto mera heder för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
