Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Resa från Hankow. — Kinesiskt tryckeri. — Kinesernas religioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Många gånger när jag predikade för kineserna, brukade jag
anföra satser ur Konfucii lära. Jag var nu inte alltid så säker,
att dessa satser voro af Konfucius, men jag tog det för gifvet.
Och när jag till kineserna sade: »Så och så säger Konfucius»,
då knyckte de på hufvudet och blefvo mycket uppmärksamma.
En kristen predikant kan också mycket väl anföra satser ur
Konfucii och andra kinesiska moralfilosofers skrifter. I vissa fall
hafva de en märkvärdig likhet med sedeföreskrifter, som man
finner i bibeln, och öfvergången från Konfucius till bibeln blir
därför ganska lätt.
Konfucianismen talar icke om ett lif efter detta. Den hvarken
bekänner eller förnekar det. Konfucius yttrar beträffande döden:
»Jag känner ännu icke lifvet, huru skall jag då kunna känna
döden?»
Enligt Konfucii lära är kvinnan ett mycket underordnadt
väsende. Hon är till blott för mannens skull. Hon bör
undertryckas, och mannen har full rätt att behandla henne, såsom
det behagar honom. Detta få äfven kvinnorna erfara, mer än
kärt är.
Den tredje kinesiska religionen är buddhaismen. Den har
från Indien kommit in i Kina. Dess stiftare hette Sakyamuni
och var ungefär samtida med Laotse och Konfucius. Han lefde
sannolikt i femte eller sjätte århundradet f. Kr. Hans fader var
konung. Sonen hängaf sig redan i ungdomen åt grubblerier
öfver lifvets och dödens gåta. Tre tilldragelser, som följde tätt
på hvarandra, framkallade en kris i hans lif. Först mötte han
en utlefvad gubbe, därefter en febersjuk och slutligen ett lik.
Då kände han, att ingen lycka är möjlig för en människa, så
länge hon måste frukta ålderdomen, sjukdomen och döden. Sedan
gick hans sträfvan ut på att utgrunda, huru man skulle blifva
befriad från dessa.
För att desto bättre kunna ägna sig åt sina grubblerier och
sitt tänkande, blef han eremit. Han drog sig undan till en
ödemark, där han under sex år ägnade sig åt de strängaste
bot-öfningar. Slutligen insåg han, att inga späkningar kunde gifva
verklig själafrid, utan tvärtom vore de en stötesten på vägen till
sanningen. Han öfvergaf således de asketiska öfningarna för att
finna den rätta kunskapen. Därefter kallade han sig Buddha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
