Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 6. Till Konstantinopel. Karantän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till konstantinopel. — karantän.
43
På tisdagen började man på tåget tala om kolera och karantän
i Turkiet. Men ingen tycktes hafva riktigt reda på, huru det var.
Somliga menade, att vi skulle få ligga fem dygn i karantän, hvilket
icke var uppbyggligt att höra. I en stad, som hette Mustafa Pascha,
fingo vi kl. 12 på natten efter vederbörlig tullvisitation byta om tåg.
Vi voro nu inne i Turkiet. De vagnar, vi kommo in uti, voro
des-inficierade med något slags ämne, som gjorde, att alla soffor och
väggar kändes, som om de varit bestrukna med fett eller harts.
Detta hade skett för att döda kolerabakterier, som möjligen funnos
der, dessa små djur eller odjur, som äro mindre än alla andra kreatur
på jorden men ändå tidtals sätta verlden i större förskräckelse än
alla lejon, tigrar och giftiga ormar tillsamman.
Mustafa Pascha är en stor turkisk militärstation på gränsen
mellan Bulgarien och Turkiet. Den tjenar dels såsom
gränsbevakningsstation dels såsom värn mot allehanda röfvarband, som hafva sitt
tillhåll i de omgifvande, otillgängliga bergen. Gränsen mellan Turkiet
och Bulgarien bildas icke af någon flod eller annan naturlig linie
utan är uppdragen rätt öfver fältet och utmärkt genom en rad stora
stenar eller gränsrösen. Dessa stenar flyttas stundom af befolkningen
hemligt åt ena eller andra sidan. Deraf vållas ständiga svårigheter
och strider, isynnerhet när det gäller att indrifva skatter; ty på
gränsstenens plats beror det då, om den skattskyldige gränsbon hör till
Turkiet eller Bulgarien.
Vi hade icke rest många timmar, då det, som man talat om
karantän, bevisade sig vara full verklighet. Onsdags morgon den 19:de
sept. — efter två hela dygns resa från Wien — stoppade tåget vid en
station, som hette Tjataldja. Alla vagnar öppnades, och vi tillsades
att stiga ur för att dröja här 24 timmar. Nå ja, 24 timmar voro ju
ingen evighet. Så pass fick man väl gifva sig till tåls. En grekisk
läkare, en ung, bildad, hygglig man, kom och frågade oss på franska
om vårt helsotillstånd. Tackar bra, herr doktor, vi mådde så
förträffligt, som man kan må efter att hafva suttit 48 timmar på tåget
och lefvat, på torr skaffning samt litet eller intet fått sofva. Kolera
ha vi bestämdt inte. Det kan ni vara säker på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
