Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 6. Till Konstantinopel. Karantän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
SJETTE KAPITLET.
Karantän — ja nu fick jag för första gången i mitt lif se, hvad
det var. De vagnar, i hvilka vi senast åkt, och som borde hafva varit
fulla af kolerabakterier, om vi haft några med oss från Bulgarien —
dessa vagnar fortsatte obehindradt till Konstantinopel! På våra platser
i dem satte sig nu en skara folk, som sedan föregående dags morgon
här genomgått sin karantän. Dessa hade godt rum på sina kroppar
och kläder för de bakterier, som vi möjligen fört med oss och lemnat
kvar i vagnarne. Akta dig, Konstantinopel, för odjuren!
Här stego vi alltså af. Det var en brokig samling af olika
ansigtstypen drägter och tungomål. Vi passerade alla förbi en liten
desin-ficieringsapparat. Den såg ut ungefär som en assuransspruta. Ur
den sprutade man på oss i gasform samma fett- eller hartsartade
vätska, som vagnarne förut hade varit desinficierade med. Men det
gick ganska ytligt till. Sedan man sprutat ned mig utvändigt, fick
jag öppna min röck, och man sprutade ett par tag på västen. De
bakterier, som sutto mellan rocken och ryggen eller mellan västen
och skjortan, de fingo sitta i fred. Jag hade -svårt att hålla mig
allvarsam. Och den hygglige grekiske läkaren såg ut, som om han velat
säga: »Ser herrn, det här är bara humbug, men det är modernt, och
derför måste alla för de enfaldiges skull underkasta sig det.»
Detta påminde mig om ett samtal, som jag en gång på en svensk
jernväg hade med en provinsialläkare, som berättade om en
»vetenskaplig» desinfektion efter ett fall af smittkoppar, som nyss
förekommit inom hans praktik.
»Men säg mig uppriktigt», inföll jag, »tro läkarne verkligen på
nyttan af dessa svafvelrökningar, med hvilka de förstöra våra bostäder?»
»Ah nej, ser lektorn, ingen förnuftig menniska tror på dem.
Men efter en sådan der rökning luktar det så otäckt illa i rummet,
att ingen menniska kan vistas der, förrän man vädrat det i flere dar,
och det är hufvudsaken.»
Hm, hm! Jag hade ett ord alldeles ytterst på tungspetsen. Men
höfligheten bjöd mig att svälja ned det.
Karantänsplatsen var en stor gård, inhägnad af ett mycket lågt
staket, om det ens kunde kallas staket. I gårdens fyra hörn fladdrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
