Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Från Smyrna. Patmos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• 56
TJUGONDE KAPITLET.
tusen, men det är säkerligen öfverdrifvet. Gatorna äro smala och
smutsiga. Här och där ser man trädgårdar, hvilkas utmärkta
växtlighet, trots en i högsta grad usel skötsel, vittnar om jordens godhet.
I Tarsus finnas väldiga ruiner af ett gammalt byggnadsverk, som
uppgifves vara den siste assyriske konungen Sardanapalus graf. Detta
är nu icke troligt, men ingen vet heller, hvad ruinerna ursprungligen
varit. Naturligtvis gingo vi genom staden. Från den bästa sidan af
den samma togo vi en fotografi, som är återgifven på sidan 161.
Konsul Singrimani hade en svåger, som bodde här, och som
var stadens störste köpman. Han förde oss till hans kontor. Det
var ungefär såsom ett vanligt uthus hos oss. Mannen mottog oss
mycket vänligt och bjöd oss till sitt hem, som var rätt trefligt.
Der blefvo vi bjudna på sylt och vatten, derefter på middag och
kaffe. Det var en ganska god traktering.
Det led nu fram på eftermiddagen. Vi voro ifriga att komma i
väg, men det var nästan omöjligt. Konsuln och hans svåger sölade
till den grad, att jag blef riktigt otålig. Och att söla — det är en konst,
hvari österländingen är mästare. Den som skall hafva med honom
att göra, i hvad sak det vara må, måste bereda sig på att offra tid och
hafva tålamod. »Det står väl icke för lifvet heller», måtte vara hans
valspråk.
Färden gick också jämmerligen långsamt. Det mörknade allt mer.
Jag var orolig att hinna ångbåten. Denna min oro ökades derigenom,
att äfven konsuln visade sig orolig. Han fruktade, att det skulle
blifva svårt att på kvällen få en roddbåt för att komma ut till ångaren,
som låg ganska långt ute på redden. Rosendahl deremot var lugn
som en filbunke. Den enda rörelse, man kunde märka hos honom,
var att han skrattade åt vår oro.
När vi hade åkt ungefär två tredjedelar af vägen, fingo vi se ett
karavanläger, som var mycket intressant att skåda. Folket hade samlat
sig i en stor krets samt gjort upp eldar dels innanför dels utanför
ringen. Utanför ringen gingo deras lastdjur i bet eller lågo och
hvilade sig. Jag kom genast att tänka på den stora karavan, om hvilken
Lukas berättar i andra kapitlet af sitt evangelium. Jesu föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
