Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21—29. Syrien: Bejrut, Libanon, Baalbek, Damaskus - 25. Bacherre. Cedrarna på Libanon. Öfver Libanons högsta kam. Ainata. Dehr el Ahmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 196
TJUGUSJETTE KAPITLET.
en by vid namn Ainata. Vår dragoman ville stanna der, men det
hus, der han bjöd oss att taga in, var så uselt, att vi protesterade
deremot. Och likväl var det det bästa i byn. Dessutom var det så
tidigt på dagen, att vi omöjligen ville afbryta vår färd. Dragomanen
blef mycket förgrymmad och grälade af alla krafter. Det var
mycket obehagligt. Då han icke lät säga sig, så hotade vi att gå vidare
till fots. Detta hot besvarade han på det sättet, att han hotade att
vända om och fara med våra saker tillbaka till Bejrut. Emellertid
slutade alltsammans ganska bra, och när slutet är godt, så är allting
godt. Vi sutto upp och foro vidare, och dragomanen såg åter
någorlunda hygglig ut. Under vägen sällskapade jag mest med vår
mu-kari Seman. Det var en mycket treflig man. Vi språkade utan språk
ganska lifligt med hvarandra. Han kunde ett och annat engelskt ord,
och jag förstod ett och annat arabiskt. För resten hjelpte vi oss med
åtbörder och tecken. Det är otroligt, hvad det går, när det måste
gå. Men inte får man vara blyg, och det är jag just inte.
Kl. var 5, då vi kommo till en by, som hette Dehr el Ahmar.
Husen der voro liksom i Ainata mycket eländiga. De liknade mest
ihåliga stenrösen, något som för resten blef allt vanligare. Kyrkan
såg också ut som ett stenröse. Men der funnos dock tvenne
hus, som togo sig ganska bra ut. De voro murade. Vi redo till
det förnämsta af dem. Det egdes af ett burget folk, men när vi
anhöllo att få bo der, så ville de icke taga emot oss. Så sade
dragomanen. Men sannolikt begärde de mer, än han ville betala. Vi
vände alltså och redo till ett annat. Der tog man emot oss mycket
vänligt. Mannen var borta, men hustrun var en hjertans välvillig,
liflig och treflig kvinna. Hon hade varit i Amerika i två år och
kunde till följd deraf tala en liten smula engelska. Äldsta dottern
var för tillfället borta, men hon kom efter en liten stund. Hon hade
också varit i Amerika, talade ganska bra engelska och förde sig i
öfrigt såsom en amerikansk dam. Här hade vi det riktigt trefligt på
aftonen. Först ville man gifva oss ett rum, i hvilket för tillfället ett
par får voro inhysta, och der man höll på att tillreda vin.
Emellertid tyckte vi, att det icke var vidare trefligt der, och frågade derför,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
