Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21—29. Syrien: Bejrut, Libanon, Baalbek, Damaskus - 27. Antilibanon. Zebedani. Ankomst till Damaskus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTILIBANON. — ZEBEDANI.
21?
alldeles som i fordom tid var vanligt — och pratade med hvarandra.
De flesta voro kvinnor och barn, och vid nästan hvar och en af dem
låg ett eller två får med hufvudet i deras knä. De matades med
mullbärsblad, hvilket såg ganska trefligt ut. Jag frågade, hvarför man
så gjorde. Man svarade: >Det sker för fårens gödning. När de äro
så mätta och feta och lata, att de icke vidare sjelfva äta, så stoppar
man mat i dem.»
Mullbärsträdet gör befolkningen i österlandet mycket stor nytta.
Dess blad skördas på våren till föda för silkesmasken. Sedan växa
nya blad igen, hvilka användas till foder åt får och getter.
Getterna äro alldeles lika våra. Men fåren äro af en ras, som
jag aldrig förr sett. Deras svans är såsom en stor, tjock kudde, som
hänger ned ända till knäna på bakbenen.
Kl. omkring 6 åto vi vår aftonmåltid ute på gården. Der var
mycket rörligt. Jemte oss sutto der två muhammedanska familjer.
Vårt öfriga sällskap bestod af fem hästar, en åsna, två oxar, fyra får
och en get. Man kunde under sådana förhållanden icke begära, att
det just skulle vara mycket snyggt på gården. Men man får finna sig
i allt. Och det må jag säga: sämre sällskap har jag varit i. Ingen af
oxarne söp eller svor, och ändå voro de bara oxar. Åsnan vrålade
väl ibland men sade inga oanständiga ord, sådana som man kan få
höra i menskliga sällskap t. o. m. af personer, som kallas bildade.
En liten gosse i gården hade ondt i ögonen. Folket trodde, att
jag var någon doktor, och frågade mig. Jag tittade på honom såsom
en snusförnuftig läkare samt ordinerade varma vattenkompresser. Det
tyckte de om och voro mycket vänliga mot oss, och det var det
allra bästa. Ack, att de kände evangelium!
På natten blef Rosendahl sjuk och fick upprepade våldsamma
kräkningar. Det såg ganska ruskigt ut, och jag tänkte: »Hvad månde
här blifva utaf?» Ingen annan läkare än Gud hade vi att vända oss
till. Men det behöfdes icke heller någon annan. I de flesta fall
skulle man väl ock reda sig alla andra förutan. Men hvem tror, att
det är Gud, som har skapat himmel och jord? Luther säger på sin
ålderdom, att han just hade begynt att tro det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
