Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 45—63. Judeen: Silo, Betel, Ramalla, Jerusalem, Betania, Jeriko, Hebron, Betlehem, Mizpa, Emmaus, Lydda, Jaffa - 48. Vi fortsätta vandringen i den heliga grafvens kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-414
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
I Helenakapellet fingo vi bevittna en mycket högtidlig, armenisk
messa. Vid densamma tjenstgjorde många prester och ännu flere
korgossar, alla klädda uti messedrägter. Af de ord, som lästes, förstodo
vi naturligtvis ingenting, allra helst som de läsande aldrig tala så
högt, att man kan höra, hvad de säga. De besökande måste, om de
vilja följa med, sjelfva kunna messans ord utantill.
När vi kommo upp, fortsatte vi vår vandring till den plats, som
utgör grafkyrkans medelpunkt. Jag menar den heliga grafven. Den
så kallade grafrotundan (se plankartan C) är hela den stora
byggnadens hufvuddel. Hon består af en väldig kupol, som är 20 meter
i genomskärning samt uppbäres af 18 pelare, hvilka upptill äro
förbundna genom hvalf. Midt under denna kupol står ett litet
kapell, som läsaren kan se afbildadt på sidan 401. Det är graf kapellet,
der han låg död, han som var lifvets furste.
Döden är en förskräckelsens konung. Han träder till vaggan, der
det lilla jollrande barnet ligger, sina föräldrars hjerteskatt. Han
griper det i halsen och kväfver det inför sin faders och moders ögon.
De bedja, de gråta, de göra allt för att rädda den lilla älsklingens
lif. Men döden har ingen barmhertighet. Med några våldsamma
anfall kväfver han det under förfärliga plågor, medan det sträcker sina
små händer och ögon upp mot modern, såsom ville det säga: Hjelp!
Han nalkas ynglingen och jungfrun i deras ålders blomma. Han
lägger ned dem på sjukbädden. Under veckor och månader plågar han
dem dag och natt. Slutligen lemnar han den liflösa kroppen åt en
förtviflad moder eller fader, som väntade att i denne son eller dotter
-få ett stöd i sin sena ålderdom. Allt hvad de kunnat, det hafva de
•offrat för detta barns bästa. Och nu är rosen bruten och vissnad.
Der ligger en liflös kropp, det är allt. Och medan de
omkringstå-•ende smälta i tårar, går döden obevekligt bort för att i ett annat hem
göra samma verk.
Der lefver en familjefader i kretsen af en älskad maka och
älskade barn. Hela hans lif rör sig omkring dem. Med lust och fröjd
-arbetar han för deras väl, och de känna sig lyckliga och trygga
under hans hägn. Men der kommer döden. Han är icke väntad, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
