Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 45—63. Judeen: Silo, Betel, Ramalla, Jerusalem, Betania, Jeriko, Hebron, Betlehem, Mizpa, Emmaus, Lydda, Jaffa - 48. Vi fortsätta vandringen i den heliga grafvens kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGA GRARVENS KAPELL. 415
han kommer. Han lägger den hulde familjefadren på plågans läger.
Makan gör och offrar allt, för att han skall vinna sin helsa åter. Hon
och barnen hoppas det bästa. Men till slut måste de gifva upp alla
förhoppningar. Han välsignar dem och dör, och der stå nu gråtande
enkan och de faderlösa. Hemmet, som nyss var så ljust och lyckligt
och fullt af förhoppningar, är nu sköfladt, tomt och ödsligt, och
ljuset är förbytt i kolsvart mörker. Men döden går bara vidare för att
på andra ställen fortsätta sitt verk. Och en vacker dag stiger han
åter öfver tröskeln. Nu gäller det modern, enkan. Han ser icke,
han frågar icke efter barnen, som behöfva hennes stöd så väl. Den
lille, som föddes efter fadrens död, och som nu ligger der leende i
hennes knä — hvad skall det blifva af honom, om hon ryckes bort?
Och den tioåriga dottern, som går i skola, och den sexårige sonen,
som nyss börjat läsa för sin moder — huru skall det gå med dem,
om nu hon skall tagas ifrån dem? Men döden låter icke tala med
sig. Efter en tid af svåra plågor och kval måste man bära ut
hennes liflösa kropp, och de faderlösa äro nu äfven moderlösa. Hvad
det skall blifva af dem, och hvem som skall taga vård om dem, det
frågar han icke efter. Han går. Och han ämnar komma igen, men
icke för att trösta utan för att sarga ännu en gång. O, det är en
förskräckelsens konung! Men finns det då ingen hjelp, ingen som kan
frälsa från hans tyranni? Om ingen sådan finnes, då gifves ingenting
så tröstlöst och förtvifladt som det menskliga lifvet. Men han finnes.
Det är han — han — han, som tätt här bredvid på
hufvudskalle-platsen trampade sönder ormens hufvud, och som här i denna
graf-kammare, der vi nu stå, öfvervann döden och tog ifrån honom det
konungavälde, som han genom synden hade vunnit öfver
menskligheten. Är Kristus uppstånden, då sjunga vi frimodigt: Du död, hvar
är din udd? Du dödsrike, hvar är din seger? Gud vare tack, som
gifver oss seger genom Jesus Kristus, vår Herre! (i Kor. 15).
Under korstågens tid hade kapellet ännu en rund form och ett
litet torn. Sedan har det ett par tre gånger blifvit förstördt och
återstäldt. Efter den stora branden 1808, som dock föga skadade
detsamma, blef det ombygdt, såsom det nu står der. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
