Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 70—77. Sinaihalfön - 74. Sinaiklostrets bibliotek. Kapell. Affärd från Sinai. Israels barns uttåg ur Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN. — VI LEMNA KLOSTRET.
661
Endast en gång om året faller en solstråle genom ett litet
fönster in i detta kapell. Den tränger sig fram genom en springa i det
bakom liggande berget, som annars utestänger solljuset derifrån. Gifve
Gud, att snart en stråle af Kristi lifgifvande evangelium finge lysa
in i klostret och skingra mörkret der inne!
Vi fördes nu (kl. Va’o) in till munkarna i deras rådssal. Här
fingo vi en räkning. Till betalning af den länsade vi våra
portemo-näer och plånböcker så långt det förslog, och jag skref en revers på
grekiska för återstoden. Lyckligtvis hade jag dock några slantar i en
strut i min kappsäck, som jag ej lät dem veta om. Annars hade vi
varit absolut pank, och då hade vi icke alls kunnat lemna
betjeningen i klostret några drickspengar, än mindre reda oss vid
framkomsten till Suez, för att icke tala om, att vi under ökenfärden kunde
behöfva åtskilliga piaster, hvilket också snart visade sig.
Vår skuld skulle vi få betala till klostrets agent i Suez; och den
beduinschek, som förde oss, skulle vid framkomsten dit icke lemna
ut våra saker, förrän vi betalt den yttersta skärfven. Sådant var det
besked, vi fingo. Sedan bad man oss skrifva våra namn i deras
främlingsbok samt gaf oss hvar sitt exemplar af en ytterst smaklös tafla
öfver den heliga Katarina och den nyss nämda solstrålen.
När allt sålunda var klart, lemnade Rosendahl och jag genast
klostret, och det med allt annat än angenäma känslor. Dragomanen
fick bli efter för att lägga ihop sakerna och lasta kamelerna samt
betala nödiga drickspenningar åt betjeningen. Vi förstodo väl, att
det skulle blifva någon konflikt äfven vid den uppgörelsen, hvilket
också inträffade. Öfvertjenaren vägrade att taga emot, hvad vi lofvat
dragomanen att gifva honom. »Jag är erkebiskopens tjenare», sade
han, »och kan icke nöjas med så litet.» — »Men jag har icke
rättig-hot att gifva eder mer», svarade dragomanen. Så stoppade han
penningarna i fickan, och tjenaren fick ingenting annat än lång näsa.
Det var just rätt åt honom. De andra voro nöjda och tacksamma.
Vi vandrade nu utför Vadi ed-Der eller klosterdalen (se kartan
sid. 648) till kullen Harun, som jag förr har talat om. Der tog
Rosendahl den fotografi, som läsaren sett på sid. 656,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
