Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 70—77. Sinaihalfön - 74. Sinaiklostrets bibliotek. Kapell. Affärd från Sinai. Israels barns uttåg ur Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET.
Innan vi nu för alltid fara ifrån Sinai, vill jag bedja läsaren på
kartan sid. 648 observera den s. k. Vadi el-Ledja. Den har fått sitt
namn efter Ledja, en dotter till Jetro och svägerska till Moses. Vid
dalens ingång ligga några ruiner utan intresse. Men ett stycke
derifrån visas ett kolossalt, nära 4 meter högt stenblock af röd granit,
som är desto mer intressant. Från dess spets till dess fot går en bred
rand af porfyr, som delar det i två afdelningar. I denna rand finnas
några fördjupningar. Blocket kallas af araberna Mosesstenen och
utgifves för att vara den klippa, ur hvilken Moses genom slagen af
sin staf framkallade vatten åt folket. Fördjupningarna äro de hål,
som han med sin staf gjorde, och hvarur vatten strömmade fram.
Enligt en gammal judisk sägen, som äfven muhammedanerna upptagit,
följde klippan med Israels barn under hela deras ökenvandring och gaf
dem vatten, så ofta de det behöfde.* Sedan återvände hon hit till
sin ursprungliga plats till ett under för alla pilgrimer. Det må man
kalla märkvärdigt. Och folk finnes alltid, som tror.
Medan vi vänta på vår dragoman och kamelerna, fara våra ögon
än en gång ut öfver slätten er-Raha. Der låg hufvuddelen af
Israels läger; der stod helgedomen med brännoffersaltaret, tabernaklet
och nådastolen; der uppenbarade Herren sig i molnstoden öfver det
allraheligaste. En bild af lägret, såsom man tänkt sig det enligt Mose
beskrifning, ser läsaren på sid. 641.
Nu kom ändtligen efter lång väntan dragomanen med våra
kameler och beduiner. Vi hade fått samma män och djur, som vi
haft från Tur till Sinai, och det voro vi glada öfver. Dragomanen
berättade ock, att ekonomen vid afskedet hade lofvat, att vi skulle
få göra ökenfärden på sju dagar — ty äfven den saken bestämmer
han. När vi först bådo honom derom, sade han nej. Då skulle vi
hålla på åtta dagar. Han hade alltså blifvit en smula hyggligare nu
på slutet och det — enligt hans egen förklaring — »för dessa två
främlingars skull, att de icke må skämma ut klostret, när de komma
till Europa». Emellertid gaf han med tordönsstämma scheken en
väldig skrapa för det, att han fört oss hit, utan att vi hade kvitto och
* Huru apost. Paulus begagnar sig af denna sägen, kan läsaren se i i K,Qr. io: 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
