Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Firman Revel & Komp. upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit och gingo fram till den, som satt och väntade. Den främste
af dem sade med grof röst: Tobe, hvad gör du där?’»
Daisy var icke utan humor och sinne för det dramatiska, och
vi skrattade alla hjärtligt, när hon härmade den grofva rösten.
»Tobe svarade: ’Hvad skulle jag göra annat än vänta på er?
Kaptenen skulle slå er i bitar, om han visste, att ni äro så
långsamma’. ’Han sade, att vi skulle vänta, tills vi hörde signalen, och
därför gjorde vi det’, sade den andre. ’Kaptenen är nog framme nu,
så att det är väl bäst, att vi ge oss af till honom. Ja, där hörs
det för resten’, ty flera skott hördes på afstånd. ’Skynda er nu,
annars blir kaptenen ond’, och till min stora glädje skyndade de åt
Booroowong till.»
»Då var Tobe troligtvis utsänd i sitt ärende, innan jag kom
fram», sade jag, »och skotten, som du hörde, måste ha varit de,
som afskötos mot mig.»
Daisy nickade och började åter: »Jag höll mig naturligtvis stilla
en stund, men så snart karlarne voro ur sikte, hoppade jag fram och
sprang utför klipporna. Jag hade nästan hunnit ned, då jag halkade
och föll mellan ett par stora stenar.»
»Det var förskräckligt», sade fru Soames, som om hon nu
hörde berättelsen för första gången. »Hvad gjorde du sedan?»
»Först kände jag ingen smärta», sade Daisy, »men så snart jag
reste mig, gjorde det så ondt i foten på mig, att jag blef rädd och
föll omkull igen.»
»Mellan stenarna», inföll fru Soames, »glöm inte det — mellan
stenarna.»
»Ja», sade Daisy, »mellan stenarna. Och jag kunde inte förstå,
hur jag skulle komma därifrån. Jag försökte ett par gånger men
föll ned igen, och det värkte så i min fot, att jag inte kunde låta
bli att gråta, i synnerhet när jag tänkte på er alla, och hur bra ni
behöfde hjälp. Genom att stapla upp några mindre stenar till ett
slags trappa, lyckades jag slutligen komma upp och satte mig att
hvila en stund. Därefter reste jag mig och försökte gå men halkade
åter och föll.»
»Du gjorde dig väl inte illa igen, hoppas jag», sade jag.
»Nej», sade Daisy, »inte särskildt den gången, och det värkte
dessutom tillräckligt förut. — Nå, jag satt stilla ett ögonblick och
hämtade andan, och så tänkte jag: ’Nej, Daisy Revel, det här går
aldrig an. Du måste fortsätta.’»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
