Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Firman Revel & Komp. upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag försökte åter gå, men det var omöjligt, och då var det
intet annat att göra än att hoppa på ett ben. Men snart fann jag,
att det inte var så lätt, och innan jag hunnit långt, var jag så trött,
att jag måste sätta mig. Då började jag åter gråta, ty jag kunde
inte förstå, hur jag skulle kunna komma fram till lägret, och så
tänkte jag: ’Om du inte kan gå och inte hoppa, måste du krypa’,
och det gjorde jag.»
»Det var mig en duktig tös», sade majoren och klappade henne.
»Men snart fann jag, att det var lika tröttsamt att krypa som
att hoppa», fortsatte Daisy, »och jag måste åter hvila mig. Sedan
växlade jag om med att hoppa och krypa, och efter en lång stund
fick jag ändtligen syn på lägret.»
»Bravo!» utbrast jag. »Och nu var det slut på alla dina
bekymmer.»
»Var det?» inföll fru Soames. »Det skulle jag inte tro.»
»Jag ämnade just ropa», fortsatte Daisy, »men så tänkte jag,
att, om jag gjorde det, kunde jag väcka hela lägret och vakten kanske
skulle springa i annan riktning, i tro att det var falskt alarm.
Det stod ett tält i närheten, och jag hoppade dit för att väcka
guldgräfvare och tala om för dem, hur det stod till.»
»Det var mitt tält», inföll majoren. »Om hon bara vetat det,
kunde hon ropat. Som det nu var ...»
»Låt flickan berätta själf», yrkade fru Soames i ljuf okunnighet
om sina egna täta afbrott.
»Det är inte mycket mera att säga», sade Daisy. »Jag hoppade
vidare och kom plötsligt rakt ned i en öppen grop; jag minns, att
jag skrek af smärta, men så gjorde det så ondt, att jag svimmade.»
»Nu är det min tur i alla fall», sade majoren. »Jag satt och
skref, då jag plötsligt fick höra det där skriket. Jag gick genast ut
och hade den turen att komma rakt till den där gropen. Jag tron
att jag aldrig blifvit så förvånad, som när jag fick se den här lilla
stackarn vid mina fötter, så fullsmetad med smuts och dy, att jag
aldrig skulle ha känt igen henne, om hon inte sagt sitt namn. ’Major’,
flämtade hon, ’känner ni inte igen mig? Jag är Daisy Revel. Det
är röfvare vid Booroowong. Jack kommer att bli dödad ... O,
skynda er!’»
»Jag skyndade mig att utdela befallningar åt en af vakterna,
som kommit dit», fortsatte Woodward, »och sedan bar jag in Daisy
i mitt tält, där jag lade henne på min säng. Hon talade nu om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
