planer om hur det skall bli. Men vad de än fundera ut — hustrun, Indre, står alltid i vägen. »Låt skilja dig!» »Låt skilja dig!» Det är lätt sagt. Men barnen! Endrik, den äldste, skall en gång ärva gården. Och vidare skall Elske, som är hans ögonsten, lära sig att spela piano. Sådana barn stöter man inte ifrån sig. För att nu inte tala om lille Willus. Och dessutom har Iaksztat, den rike svärfadern, lämnat hypoteket nummer två. Var skall man ta det ifrån, om han säger upp? Men Indre måste bort! Indre måste ur vägen! Indre med sitt mjölkansikte. Indre, som spionerar på honom. Indre, som varenda kväll ränner från dörr till dörr för att tala illa om honom. Pilkuhns ha reda på, att det inte finns något avskyvärt, som hon inte berättar om honom. Till och med att han har ett litet bråck har hon talat om. Varifrån skulle Pilkuhns ha fått reda på det annars? Ja, så usel är hon i all sin skenhelighet. Indre måste alltså ur vägen. Det är en avgjord sak. Det är bara fråga om sättet. Han vill naturligtvis inte höra talas om det, men det måste ju ske. Många kvinnor dö i barnsäng — man behöver knappt hjälpa till en gång, men det kan dröja länge och är alltid osäkert. Gift? Det kommer ut. Så säkert som två gånger två är fyra. Och vem som har gjort det, det vet genast hela byn. Drunkning? Men Indre ger sig aldrig ut på sjön. Under hela förra året var hon inte ute på sjön en enda gång.