»Har de fått dig riktigt mör nu, din stackars krake?» säger hon. »Förresten får du ju snart reda på var du kan träffa mig.» Därmed vänder hon och går och smäller igen dörren efter sig. — — — Nu kunde ju husfriden ha kommit tillbaka. Det ser också ut så till att börja med. Ansas låtsas vara vänlig mot sin hustru, och när han kommer tillbaka från Heydekrug, där han varit på torget med fisk, har han till och med köpt en sidenklänning åt henne i Hoffmans butik. Men han har en ostadig blick, och så ofta han kan går han ur vägen för henne. Indre skriver hem: »Nu är allting bra igen.» Men hennes tårar ha fallit på papperet. Ty Busze är kvar alltjämt. Hon har hyrt in sig hos Pilkuhns, som bo borta vid avloppsgraven, och hurudant pack det är vet varenda människa i Wilwischken. Hon låtsas gå i arbete ute på ängarna, men man kan knappt gå in i byn utan att råka på henne någonstans. Hon är till och med så oförsynt, att hon bjuder de båda barnen bröstsocker, när de komma från skolan. Och vart går Ansas, när det blir mörkt? Ingen människa vet det. Han går längs utmed Parwe, där videsnåren stå så tätt, att aftonrodnaden inte kan leta sig fram till vattnet. Och folket, som sitter utanför sina husdörrar, viskar till varandra när han går förbi: »Nu går han och träffar Busze.» Det är sorgligt att säga, men så är det, han går verkligen och träffar Busze. Därborta, där aftonrodnaden inte kan leta sig fram till vattnet, sitta de långt in på natten och smida