och så att även grannarna kunna tro att allt är i sin ordning igen. Och han är vänlig mot Indre — så vänlig en människa kan vara, som aldrig har förställt sig i hela sitt liv. Han hugger småved och bär in den åt henne, han hjälper henne med näten, han lagar spjället, han kysser henne till godmorgon och godnatt, han sover till och med vid hennes sida, men han rör henne aldrig. När han kommer hem vid midnatt, trycker Indre sig tyst tätt mot väggen för att inte behöva känna flickans lukt, som han för med sig nu som förut. Och slutligen — Busze har velat ha det så — bringar han också det svåraste offret och går inte längre till videsnåren vid floden om kvällarna. Från och med nu meddela de sig med varandra endast genom brevbäraren. Utanskrifterna har han på förlag — han har beställt dem av en ung kanslist i Heydekrug, som han har inbillat att han inte kan skriva — och inuti breven stå tecken, som bara de två kunna tyda På så sätt måste också Indre tro, att deras hemliga umgänge har upphört. Men därför låter hon sig ändå inte föras bakom ljuset. Det förefaller henne ibland, som om hon hade gåvan att se i syne, och ofta när han gör sig till för henne tänker hon för sig själv: »Vad jag ändå genomskådar honom lätt!» En dag kommer han till henne alldeles särskilt älskvärd och säger: »Min lilla duva, min lilla svala, du har haft en svår tid, och jag ville gärna bereda dig en glädje. Tänk efter själv vad du vill ha.» Hon ser på honom och märker genast att han har något försåt i tankarna. Och hon säger: »J ag behöver ingen särskild glädje. Jag har ju barnen.»