»Nej, nej», envisas han, »någonting särskilt måste det vara. Om inte för annat så för grannarnas skull. Jag ville också gärna ge din far ett bevis på att jag har ändrat sinne. Vet du ingenting nu, så tänk bara efter. Jag ska också fundera.» Dagen därpå kommer han igen. Men hon har fortfarande inte tänkt ut någonting. Då säger han: »Nå, men då vet jag vad det ska vara. Du har aldrig sett något järnvägståg än. Vi reser till Tilsit, så du kan få se tåget en gång.» Då svarar hon: »Folk säger, att järnvägen härnäst ska dras fram ända till Memel, och då blir Hey-dekrug station. När det har kommit så långt, kan jag ju resa med dig dit en torgdag.» Men han ger sig inte tillfreds. »Tilsit är en vacker stad», säger han, »och om du inte vill fara med mig dit, då vet jag att du har ont i sinnet fortfarande och inte] tänker på försoning, under det jag inte tänker på något annat än att leva så att du har glädje av det.» Då erinrar hon sig, att han verkligen har slutat upp med sina möten med flickan, och hon börjar vackla i sitt beslut. Och hon säger: »Ack, Ansas, jag vet ju, att du inte menar det uppriktigt, men jag måste väl göra dig till viljes. För övrigt står vi ju alla i Guds hand.» Ansas har den egenskapen, att han rodnar som en ung flicka. Och eftersom han vet det, går han hastigt ut och skäms därute. Men han känner sig som om han måste göra det där och att det inte finns någon återvändo. Han känner sig som om den lede knuffade fram honom med en rödglödgad gaffel. Och därför 22