II. Miks Bumbullis var snart funnen. Han drev omkring på krogarna och berättade i fyllan för vem som ville höra på, att han hade blivit ertappad av den gamle skogvaktaren och därför måste krypa i kurran på ett par år. Men om mordet visste han ingenting. När gendarmen satte på honom handbojorna räckte han ut tungan åt denne och envisades med att kröga-ren själv skulle ta pengar för förtäringen ur hans byxficka, för han måste vara mycket rädd om de dyrbara armbanden, som staten skänkt honom. Han var en satt och kraftigt byggd man med ett ljushyllt och barnafromt ansikte. Han bar ännu från sin tid som soldat det blonda håret slätt benat åt sidan, och hans stora matta ögon blickade lugnt omkring på de närvarande. Det första förhöret med honom fick ett väsentligen annat förlopp än rannsakningsdomaren hade väntat. Den gamle skogvaktaren hade länge haft ett gott öga till honom, och i skogen, man mot man, skulle han säkert ha gett fyr på honom — det hade hans anseende fordrat av honom. Men skottet genom fönstret var någon annans verk. Så långt var allt gott och väl. Var hade han uppehållit sig mordnatten? Och nu kom det märkvärdiga i saken. Han hade brutit sig in på ett ställe för att skaffa sig en ny bössa. Var ville han inte uppge. Vad skulle han med bössan till, när han ändå var säker på att snart bli häktad? Han hade tänkt ge sig av över gränsen, och där 62