mot att bli ertappad. Men den gången hade det inte hjälpt Miks. Han hade till och med varit tvungen att lämna ifrån sig sin bössa, och att inte gubben anhöll honom och tog honom med sig med detsamma var bara därför att han väl visste, att hans fånge skulle övermanna honom under vägen trots hans skjutvapen. Och nu hade hans misstankar ändå besannat sig. Ty Miks Bumbullis var inte att skämta med. Där man nattetid gick över gränsen, lastad med smuggelgods, där man spände hästen från åkdonet för forbonden, där man slog ut snapsen på marken för juden — där var Miks med överallt. Nu hade han till och med slagit sig på det förbannade tjuvskyttet! Och ändå kunde han ha haft det så bra! Ty bonddöttrarna i hela trakten lade ut sina krokar för honom. Till och med en ung änka! Och vilken änka sen! En som hade en gård på hundratjugu tunnland. — Hon hade redan skickat bönemannen till honom två gånger. Men han? Ja, det kunde man se nu. Grigas och Eve lyfte upp barnet ur den stelnade armen, och hon vaknade inte en gång när de drogo av henne det blodiga och av tårar fuktiga linnet. Nu låg hon bland sina rödbrokiga kuddar och log alldeles som en liten ängel. Sedan tänkte de just skrida till verket med att tvätta av den döda kroppen och lägga den på bår. Men då kom Grigas i rättan tid att tänka på att man måste låta var och en, som dött en onaturlig död, bli liggande så som han blivit påträffad tills polismyndigheterna varit och sett honom. Och så fick han också ligga. 61