»Jag vet ingenting alls om det här», blev det enda svaret. Endast när lilla Anikke gråtande fördes fram strax därpå, flög det liksom ett skimmer av plötslig trötthet över hans spända drag. Men blott för ett ögonblick — sen var han sig lik igen. I de främmande karlarnas närvaro var det naturligtvis omöjligt att få ur barnet någonting. Men Eve förde hennes talan och redogjorde för vad hon hade lyckats locka ur henne vid samspråk på tu man hand. Eftersom Eve inte hade varit hos henne hade hon varit rädd och inte vågat somna utan bara legat och gråtit. Men då hade farfar kommit och lyft upp henne ur bädden och tagit henne i knät. Sen hade det med ens smällt till utanför fönstret och farfar hade sprungit upp, och sen hade han lagt sig på golvet och somnat. Och sen hade hon somnat själv. Rannsakningsdomaren vände sig till Miks. »När ni stod och siktade på skogvaktaren och såg att barnet satt i knät på honom, hade ni inga samvetsbetänkligheter då för att ni kunde träffa den oskyldiga varelsen i stället för honom?» »Jag vet ingenting alls om det här», kom svaret som förut. Men det låg något i rösten, som påminde om en snyftning eller som om han svalt något. Och när barnet fördes ut, följde han det med en blick som när en hund tittar efter ett köttstycke. Dagen därpå bekvämade Miks sig till att erkänna, var han hade brutit sig in midsommarnatten. Besynnerligt nog hade han valt den gård, som tillhörde samma änka som hade friat till honom i ett och ett halvt år. Han hade hört, att hennes avlidne man 64