hämndgiriga prat skulle gå. Och han såg också slutet. Alute Lampsatis, som annars var så slug, höll i sin besinningslösa vrede på att gräva en grop åt honom och sig själv. »Jag själv kommer nog lättast ifrån det», sade Mad-lyne med sitt älskliga och blyga leende, som om hon hade talat om blommor och sångfåglar i stället för tukthus eller något ändå värre. »För jag var ju helt ung då och var dessutom tubbad till det. Men om dig, Miks Bumbullis, tycker jag synd. Därför tror jag det är bäst, att du inte skjuter upp en dag längre utan kommer hem till oss redan i eftermiddag. Då kommer hon att lämna dig i fred.» »Husfar hos er», sade han, »det blir jag bara på ett enda villkor, och det är att Alute blir snäll mot barnet. » »Tänker du ta det med dig?» frågade hon, och i förskräckelsen försvann leendet för första gången från hennes ansikte. »Ja, jag tänker ta henne med», svarade han nästan högtidligt, »och på andra villkor kommer jag aldrig i tiden.» Hon stödde sig mot en trädstam och stirrade tyst upp i rymden. Och hennes vattenklara ögon voro nu lika djupblå som påskhimlen. Till sist sade hon: »Än så länge är hon visserligen illa sint mot barnet, för hon tror att du tycker mer om det än om henne. Men om du gör henne till viljes och befriar henne från hennes skam, kommer hon nog att bli försonligt stämd mot flickan. Och dessutom finns ju jag till hands, och j ag är mycket barnkär.» »Du kommer att ta dig en man och flytta bort», svarade han dystert. 88