Hon smålog också emot honom, helt vänligt, och frågade om han inte ville göra en liten spatsertur med henne. »Jag vill inte, men jag måste väl», sade han. Och sedan gjorde de varandra sällskap ut i skogen, dit, där han hade träffat Alute tre månader förut, och ingen av dem sade ett ord under tiden. »Du förundrar dig väl över att j ag inte är gift ännu », började hon slutligen. »Jag kan få så många män j ag vill, men j ag vill inte.» »Din moster säger, att det inte kommer några friare », svarade han, »och det ska j ag vara skuld till.» »Nog för att du kan vara skuld till det», svarade hon och skrattade, »men på ett annat sätt än du tänker. När du blir husfar hos oss, får du försörja mig också.» »Jag vill inte alls bli husfar hos er», sade han. »Dör det mesta blir det inte som folk räknar ut det», svarade hon. »Och om du vill lyda ett gott råd, så skjut inte upp saken längre. Min moster börjar att tala tvetydigt om dig. Det kan hända att det är för sent en vacker dag.» »Om hon anger mig, så anger hon sig själv på samma gång», kastade han fram. »Och likaså mig», svarade hon, fortfarande på samma leende vis. »Men alltsen fettisdan har den onde flugit i henne, och hon pratar en hel hop om barnet, som satt på skogvaktarens knä när olyckan skedde, och som nu alltid sitter i knät på dig. Och hon frågar, hur man ska kunna förklara hur det hänger ihop. Och ingen vet det. Men alla se betänksamma ut.» Då såg han klart som dagen den väg, som detta 87