på socknen, genast hade fått röra sig bland gästerna som barn i huset, så hade det säkert väckt både förvåning och misstankar, och sladdret kunde snart ha tagit en elakare vändning. Men när nu bröllopssoppan kom — och brännvinet till den hade Alute gjort sött och simmigt med körsbärssaft och honung, och skämtet började bli allt djärvare till och med bland kvinnorna, då började man också att tänka med ett småleende på det stackars barnet, som ännn i går hade varit en stötesten. »Annars brukar väl en änka alltid ha någon levande hemgift med sig i boet», sade en av grannhustrurna. »Men här är det brudgummen, som har det i stället, och det fast han är ungkarl.» Och en annan sade: »Ni behöver inte göra er nåt besvär själva. Er flyger barnen rakt ner på från himlen.» Och en tredje föreslog: »Köp flickan av Kibelka. För en liter brännvin ger han er gärna sina egna tre på köpet.» Alute, som i dag hade sitt rödblonda hår sedesamt dolt under den gifta kvinnans huvudduk och bar en guldbrosch så stor, att den kunde ha prytt en drottnings barm, satt och hörde på med ett eftertänksamt litet leende och sade sen, som om hon satt och överläde med sig själv: »Egentligen har ni rätt! Jag tänkte nästan själv föreslå det för min man, men jag tror inte han går med på det, för det skulle se så egendomligt ut.» Men detta uppväckte en motsägelse, som den gången var alldeles uppriktig och utan undermening. Vad skulle det ha att betyda! Och »när han nu i alla fall är så fäst vid flickan»? 90