En av kvinnorna, som var särskilt ivrig, erbjöd sig till och med att låta spänna för en vagn och genast hämta lilla Anikke från Wiszellen till bröllopet. Miks Bumbullis, som satt tyst och hörde på med en blandning av ängslan och glädje, fick hjärtat ända upp i halsgropen, men Alute avböjde lugnt. Det blev det alltid tid till sedan, och inte behövde någon för hennes skull gå miste om någon timme av festen. Madlyne, som trippade omkring bland gästerna som den främsta värdinnan och som tack vare sin nätta figur och sina vippande kjolar fick heta »melinoji kielele» — lilla ärlan —• av pojkarna, hade stannat och lyssnat, när hon hörde att det talades om barnet uppe hos brudparet, och nu blandade hon sig skrattande i samtalet. »När ni alla rent av tycks fordra det, då är jag den första, som måste förtjäna brudens tacksamhet, och det ska jag också göra i morgon.» Fru Alute gav henne en blick, som det inte kunde läsas mycket tacksamhet i, men hon hade redan givit sig i väg och höll just på att skrattande värja sig mot tre pojkar, som hade lämnat sina flickor i sticket för att få skämta lite med henne. Dagen därpå var det fortfarande bröllopsstök nog på gården, och den tredje dagen också. Men när allt hade blivit lugnt och tyst och det unga äkta paret inte visade sig längre, då gav Madlyne sig i väg. Och två timmar därefter kom hon tillbaka med lilla Anikke, som hade på sig ett nytt grönblommigt livstycke och betraktade sitt blivande hem med stora, ängsliga och längtande ögon. Balrom dem gick den tolvårige Jons med ett litet 9i