JONS OCH ERDME i. Det sitter ett älskande par på dikeskanten inte långt ifrån Matzicker skog en påskafton. Det är Jons Baltruschat och Erdme Maurus. Gode Gud, vem vill inte älska här i världen! Till och med de allra, allra fattigaste, som knappt ha kläderna på kroppen, vilja bygga ett eget bo. J ons är vad litauerna kalla en »antrininkas », det vill säga så mycket som en drängs dräng. Och det säger väl nog. Och Erdme har försökt göra sin lycka bland tyskarna. Eör tillfället har hon tjänst som diskerska i Schlopsnies’ värdshus inte långt från järnvägsstationen, ett ställe som folk i Heydekrug mest kallar för »hotell Eusasken». Detta för övrigt med orätt, för det har ryckt upp sig betydligt på sista tiden. Till och med de bättre oxfösarna ta in där ibland. Bägge två äro i söndagsstass. Jons har sina blanka kyrkstövlar och svart klädesjacka med turkisk halsduk. Och Erdme — hon är rent av en fin dam! Hon bär inte den litauiska dräkten längre. Hon har knutit en vit musslinsduk om huvudet, och så har hon en halvsidenblus att häkta i ryggen. Den har hon fått en gång av gästgiverskan, som den börj ade bli för trång till. 121