Unga, starka och vackra äro de båda två. Men det är också allt. Föräldrar med hus och gård ha de inte, överhuvud taget tala de helst inte alls om sin härstamning. Erdme har inte lång tid på sig. För klockan åtta komma hantverkargesällerna, och de ha sockerkakor med sig från dansen, sådana som bruka bakas vid högtiderna, och vilja ha rena tallrikar till dem. Vid sådana tillfällen går det mycket storslaget till, ivrigt också. I köket ha de till och med sardiner i olja, och oljan får man dricka ur efteråt. Jons känner sig mycket förödmjukad av allt detta. Hur ska en flicka, som vänjer sig vid ett så förnämt levnadssätt, kunna hålla ut tillsammans med honom sen? Men Erdme lugnar honom genast. Vad betyder allt detta mot att vara sin egen? För i och med det att man är sin egen är det ändå egentligen som livet riktigt börjar. Jons är alldeles av samma åsikt. Visst det — men hur? Fåglarna, som leta sig kvistar och strån runt omkring dem, de ha det lätt. De få sitt byggnadsvirke gratis på vägen, och inte behöva de betala något heller för en tomt att bygga på. Erdme, som har en optimistisk läggning, intalar honom mod. Så alldeles utan medel äro de ju inte längre. Och nu ta de hastigt fram sina portmonnäer och breda ut sina skatter bredvid sig, men de akta sig noga för att blanda ihop dem. För det kan inte få ske förrän efter vigseln, när egendomsgemenskapen har blivit förklarad. Erdmes hög är mycket större än hans, så stor, att han nästan blir misstänksam och frågar var hon har fått 122