Om vintern är det visserligen svårt — när man måste gå till skolan och kölden biter igenom vantarna som som de vore linnelappar. Och fotterna förfrysa i pjäxorna. Då måste mor lägga på terpeiitin-omslag på natten, och det svider och bränner som eld. Och ännu värre är det i snöstormen, när man knappt ser handen för ögonen och kommer av vägen innan man vet ordet av och plötsligt sjunker ner ända till axlarna i snön. Då ville man nog gärna få stanna hemma — det få många andra barn göra, för deras föräldrar anse att det är för riskabelt att släppa ut dem. Men hur efter-låten mor än kan vara annars, i fråga om detta har hon inget förbarmande. »Skolan får inte försummas», säger hon, »för bondflickor kan aldrig komma sig upp i världen, om de inte lär sig någonting.» Att de äro bondflickor få de höra morgon och kväll och så ofta det är möjligt. Ingen prinsessa kan oftare bli erinrad om företrädet i sin börd än de. De ha också för länge sen blivit upplysta om att de en gång ska gå klädda i siden och sammet, fast de än så länge få gå och ståta i de paltor, som anses fina nog till att gå i skolan med. Men deras söndagsklänningar äro fina — av blommigt kattun från Hoffmans butik, besatta med vita spetsar — tretti pfennig kostar metern. Blankskinnsskor ha de också och vrångkilastrumpor, som mor själv har broderat åt dem. Far låter det gå, som det går. Det är bara, när de ska hjälpa till i arbetet och mor menar, att de inte behöva göra det, som han sjunger ut sin mening ibland. 210