med sina läderartade blad växer upp i snår, som man kan gömma sig i ändå bättre än i höet, som bara sticks. Och ofta hittar man också på små gölar och dammar — inte sådana där fyrkantiga pölar med kolsvarta branta kanter, som ha uppstått på konstlad väg genom torvupptagning — nej, visst inte! De här ha funnits ända sedan världens skapelse och sticka en i ögonen på långt håll liksom gömda speglar, som någon vrider på hit och dit och kastar solkatt med. Men det är besvärligt att ta sig fram till dem. Man måste hoppa från tuva till tuva, annars riskerar man att sjunka ner i dyn, och hur kan man veta om någon finns till hands att dra upp en sen? Men har man väl tagit sig fram, då är det roligt så det förslår. Runt omkring brukar det växa låga snår av barrträd, hop-snodda som klungor av ormar. I dem klättrar man omkring och njuter av den egendomliga känslan att vara rädd. Och så finns det något, som är mycket roligare ändå. Det är gräsmattorna, som växa ut i vattnet och som man kan gunga på mycket bättre än mellan två björkar. Men man får lov att se upp och vara rask i vändningarna, för gräsmattan flyter löst ovanpå, och stannar man kvar för länge på den, så sjunker den ner i djupet. Kanterna på den äro också mycket opålitliga. Man kan aldrig veta, hur långt ut den bär. Med ens kan vattnet spruta högt upp på en, och hur man sen kommer i säkerhet igen, det vet man ännu mindre. Men det gör ingenting. Hittills har man alltid lyckats klara sig. Två sådana kärrgrodor kan kärret aldrig vilja något ont. Det vore underligt, om så vore. Resan till Tilsit. 14. 209