på marknaden, att man aldrig skulle kunnat drömma om det. Vad det ändå är skönt att leva, när det går framåt för en och vår Herre synbarligen sträcker ut sina händer för att skydda hus och hem! Då är det också lätt att vara gudfruktig, och att gå i kyrkan blir ett nöje. Om inte för annat, så för att folk ser på en och säger: »Där går Jons Baltruschat med sin hustru och sina två flickor. Han började en gång i mycket små omständigheter, och nu har han nyligen fått pris för sin gödboskap.» Taruttis är visserligen stött. Han hälsar aldrig på längre, och ingen av dem går till honom heller. Men till slut säger Erdme en gång: »Jag får väl lov att gå och visa barnen för honom, så att han kan känna igen oss.» Och hon gör Urte och Katrike riktigt fina, sätter kammar i deras hår och knyter rosetter under hakan på dem, och så tar hon dem med sig bort till Taruttis. Han är en gammal gubbe nu, och mor Taruttis går och pratar för sig själv. »Granne», säger Erdme, »du gav oss en gång tak över huvudet, när vi var unga och fattiga. Nu har vi det bra, och nu kommer mina flickor för att tacka dig.» Urte, som redan är tolv år, kysser honom på hand, och Katrike vill inte, men hon måste. Den fromme Taruttis tycks emellertid ha blivit mycket tankspridd med åren. Han måste först tänka efter vem det är, och sedan säger han: »Ja, ja — ja, ja. Människan är ond av begynnelsen och full av strävan efter vad orätt är. Och ingen ånger hjälper, och 212