ingen förödmjukelse och ingen bön. Därför skall hon tukta sig med gissel och böja sitt huvud i stoftet för sin Gud.» Erdme blir stött och säger: »Om jag hade vetat, att du var så långsint, granne, så skulle jag inte ha kommit till dig.» Först förstår han henne inte utan måste tänka efter igen. Och sen säger han: »Det förefaller mig, granne, som om du tillämpade mina ord på dig, under det att det likväl endast är mig själv som jag syftar på.» »Hur så?» frågar Erdme förundrad. »Det var en gång en dag, då ni visade bort mig och mina gudfruktiga vänner med smälek. Då samlade jag kärlekslöshet emot er i mitt hjärta och önskade er ont. Jag visste visserligen aldrig på vad sätt, och om jag hade vetat det, så skulle jag aldrig ha kunnat göra något, men det är en svår synd, att jag kunnat ge en ond vilja mot er härbärge i min själ. Den synden vill jag be Gud förlåta, i det jag ber dig om förlåtelse för den, grannhustru.» Och nu sker det underbara: den stackars gamle mannen faller mödosamt på knä och lyfter upp händerna mot henne. Hon har all möda i världen för att hjälpa honom på benen igen. Men de bägge töserna se på varandra och skratta och laga att de komma ut. Och många år efteråt händer det ibland, när den ena har gjort den andra ett spratt, att denna fordrar att systern ska falla på knä för henne och be om förlåtelse, annars är hon ingen snäll flicka. Och då bli de genast goda vänner och skratta lika gott åt historien som första gången. 213