Men en finns det, som de inte skratta åt. Han går som skrämbusen — »Baboszius» som litauerna säga — genom hela deras uppväxttid. Honom darra de för, om de bara tänka på honom. Det är den gamle rånmördaren där borta i sin bo-fälliga koja, som sitter vid dikeskanten och flätar korgar och grinar mot dem med sin röda tandlösa gom när de komma från skolan och måste förbi. Då dra de åt kjolarna om benen och sätta i väg som ett jehu tvärs över kärret — rakt öker potatisåkrar och diken mot hemmets skydd. Och ändå har han aldrig gjort dem något ont. Grannen Witkuhn däremot är en vänlig farbror för dem. Han har med sig bröstsocker och valnötter till dem och ger dem tyska böcker. I dem står det berättelser om prinsessor och prinsar och annat förnämt folk, som de höra hemma hos. Hans sjukliga hustru lever ännu och låter mor hjälpa sig ibland. Men dem skulle det inte falla in att göra pigtjänst hos främmande människor! Och om Urte möjligtvis ville gå med på det, skulle Katrike aldrig tillåta det. För det är alldeles omöjligt att begripa varför en så onyttig varelse överhuvud taget skall leva. Mor Smailus — den fjärde i ordningen — är inte vänligt stämd mot dem och tillåter knappt barnen att leka med dem. Det är ett vasst fruntimmer, som håller sin man som om han vore hennes dräng. Deras jordbruk och hushållning står i fullt flor. Men ändå kommer Smailus och beklagar sig ibland. »Vad har jag för nytta av hästarna som jag har i stallet 214