bron upp till landsvägen står också under vatten, men marken under den är hårdfrusen fortfarande. Man kan stå i fönstret och se att den ligger fast. Där Jons marscherar fram, slår vattnet små lekfulla vågor kring hans fotknölar. Om han sjönke ner i marken skulle det stänka upp. Grannarnas hus mitt över skymta fram i en grå dimma och förefalla så långt avlägsna, att man kunde tro dem tillhöra en annan värld. Allting är lugnt, inte en vindfläkt rör sig, och det droppar från taken. Då börjar den rödbrokiga kon att böla ute i ladugården. Kreaturen ha inte fått något foder än i dag på morgonen, och grisarna grymta otåligt. Erdme säger till de bägge töserna: »Vi får lov att gå och fodra.» Men de ha ingen lust att ge sig ut, för vattnet väter ifrån sig. Hon tar alltså av sig strumporna, fäster upp kjolarna högt och ger sig ut på gården i sina träskor. Bräderna, som äro utlagda bort till ladugården, ligga redan och flyta, och när man hoppar från den ena till den andra, så stänker vattnet högt upp i luften. Men det går i alla fall att komma fram. På grisarna går vattnet redan högt upp på benen. De äro oroliga och vilja inte äta. Den svartbrokiga kon däremot har god aptit. Hon är kommen från låglandet och känner tjänsten. Men den rödbrokiga är orolig. Hon är van vid att stå torrt. Den lilla hästen håller sig naturligtvis tapper, fast han inte är belåten med det våta ströet. Erdme hjälper dem så gott hon kan, men för att få dem på det torra behövde hon höja ladu-216