gårdsgolvet en hel fot, och det skulle fordra ett sommararbete på fjorton dar. Hon vill inte skilja sig från kreaturen utan springer från den ena till den andra och klappar dem lugnande på halsen. Mer kan hon inte göra. Då får hon höra rop och skrik från boningshuset: »Mamma! mamma!» »Vad står på?» »Vattnet är inne i stugan!» Alltså måste hon ge sig tillbaka. Nu ha bräderna inte lust att bära längre. Stiger man på dem, så glida de åt sidan, och man står i vatten till långt upp på vadorna. Men det går i alla fall ännu att komma tillbaka. Jo, det har sin riktighet! Nu är vattnet i stugan. Och inte alls som en gäst, som känner sig främmande där. Det har inrättat sig riktigt hemmavant. Och man kan spegla sig i det. Töserna se förebrående på henne och säga: »Var ska vi sitta nu?» »Sätt er på bordet», säger Erdme. Hennes ben äro kalla som is. Hon letar efter en ylletrasa för att gnida dem med och öppnar kistan. Där har vattnet redan stigit högt bland kläderna och vätt ner allting. Därför sätter hon sig på spiselbänken och lyfter upp benen mot den heta tegelmuren, för man har inte slutat att elda än. Det värmer upp henne en smula igen. Töserna ha lydigt krupit upp på bordet, där frukosten ännu står framme. De bryta av brödkanter och doppa dem i skålen med flott. Att stryka på det äro de för lata till. . . Erdme tänker sätta ner fotterna på golvet igen, 217