och en tredje gång till och med som det katolska helgonet Balthasar. Kort sagt: man vet knappt till sig av stolthet, när man tänker på henne. Katrike däremot — ja, hon är onekligen en smula på efterkälken. Hon har inte haft någon lust att göra sin lycka ute i stora världen, och även härhemma låter den vänta på sig. För sin herrgårdspatron har hon inte fått ännu. Vad det beror på, är svårt att säga. Skönhet fattas henne inte. Visserligen har hon råkat bli en smula lång — det veta vi redan förut — och gatpojkarna i Heydekrug skrika efter henne: »Titta på den långa humlestören!» Men hemma kallas hon i stället »Pusze, Pusze», vilket betyder så mycket som »kissemiss», och detta älskliga namn försonar mycket. Bildning fattas henne heller inte. Hon talar en mycket förnäm tyska och gör munnen så liten som hon förmår när hon talar. Hon säger till exempel: »Üch bün eune reuche Besützerstochter.» Det skulle någon försöka att göra efter! Mycket arbete befattar hon sig inte med. Hon behöver det heller inte. Till sånt har man ju Jette, pigan. Ett gement stycke förresten. Hon härmar alltid Katrike så försmädligt bakom ryggen. När hon går över gårdsplanen, håller hon alltid upp underkjolen med två fingerspetsar, vaggar med bakdelen och vrider på huvudet som en kalkontupp. Men man kan inte komma på henne med någonting. Till att gå i tjänst hos främmande människor är Katrike naturligtvis alldeles för fin. Då måste det åtminstone vara en plats som hjälpreda eller sällskapsdam. Men hon vill inte. Hon vill hellre sitta framför 239