oss igenom den värsta nöd utan oenighet — så var skulle den komma ifrån nu, när det blir allt lättare och lättare för oss?» Och bägge två ha en ljuv känsla av att deras skördedag är nära. XV. Så där! Nu hämtar jag andan en lång stund — den varar i fulla tio år — och sen skall jag berätta hur det vidare gick med Jons och Erdme och deras döttrar med de högtsträvande planerna. Om den yngsta, Urte, är visserligen inte mycket att berätta tills vidare. När hon var sjutton år, flyttade hon till Königsberg för att ta plats som uppasserska på en restaurang — det skulle nämligen vara tröskeln till hennes kommande lycka. Hon var då en nätt och aptitlig liten tös med ögon som blåklint och en liten täck näsa, rund och skinande som ett daggigt och sprucket plommon. Men fotografierna, som hon har skickat hem under tiden, visa att hon har blivit smärt och lång och överhuvud taget ser ut som en av de vackra damer, som sutto uppklistrade på väggarna i deras gamla stuga. Hon skriver till dem än från världsutställningen i Paris och än från det härliga Italien, ja, hon har till och med skickat dem ett vykort från toppen av Monte Rosa, fast det är så kallt där att man blir alldeles stel om fingrarna. Hon heter inte heller Urte nu, utan Ortrud, och hon kallar sig inte längre Baltruschat — ett sådant där litauiskt namn är alldeles för simpelt för henne. Den ena gången skriver hon sig Balté, den andra Baldamus, 238