dem. Men så har Erdme också behandlat honom därefter. Han blev nätt och jämnt bjuden på så mycket snaps som han kunde doppa näsan i. Ja, den Erdme! Nu har hon snart levat tillsammans med Jons i tjugufem år. Så värst vacker är hon inte längre, och hennes hull är inte heller detsamma som förr. Nu skulle ingen granne förälska sig i henne. Hon har blivit hård och knotig, och en vass blick har hon också fått av de eviga bekymren och misstrogenheten. För man kan rakt inte tala om hur många det är, som avundas dem deras lilla välstånd och önska dem all möjlig hemsökelse på halsen. Hur många gånger är det inte, som hon har funnit en trollkvast hängande i rönnarna, för att nu inte tala om de oräkneliga gånger som den vita häxspotten hängt på staketspjälorna. Någon hade till och med beställt en dödsmässa för Jons hos den katolske prästen i Szibben, men han tog gudskelov ingen skada av det mer än det att han fick kolik. Jons har blivit en tämligen gammal man. Hans hår har grånat, och hans ansikte ser ut som en torr potatisåker i nattfrost. Men vad har inte den mannen allt i sitt huvud! Bara det att förvalta de många pengarna! För det ligger fem tusen mark på sparbanken. Och gårdens välmående utseende blir större för vart år. Boningshuset med sina släthyvlade väggar glänser som silver i solen, och den massiva skorstenen visar för var och en, som förstår sig på det, hur mycket kärrgrunden i alla fall förmår att bära upp. Även inne i huset är allting ordnat på bästa sätt. Kokspisen Resan till Tilsit. 16, 241