står fortfarande på sitt gamla ställe, men farstun, där den har sin plats, är hög och rymlig och full av målade dörrar. Till vänster kommer man in i storstugan och lill-stugan och till höger i kamrarna. Inget litauiskt hus kan ha det bättre ställt i fråga om utrymmet. Och om jag toge mig för att skildra husgerådet, porträtten av kejsarparet i förgyllda ramar och den glaserade dubbla kakelugnen — för att nu inte tala om tapeterna med sina lysande små stjärnor — så vete gud om jag nånsin skulle komma till slut med det. I vinkel mot ladugården har det nu också kommit till en logbyggnad med vagnslider och ett skjul till att torka torv i. Trädgården har blivit försedd med ett riktigt spjälstaket, och det växer inte bara vinruta och åbrodd i den och en mängd omtyckta brokiga blomster, utan också morötter, sallat och manshöga ärter, som man kan äta av så mycket man vill, till och med om man på tisdagarna bär hela korgar fulla till torget. Så ser det ut hos Baltruschats nu för tiden, och ingen av grannarna kan jämföra sig med dem. För övrigt är att nämna, att den fromme Taruttis är död. Mor Taruttis likaså. Bägge dogo på en och samma dag, och när man klädde dem i deras svepning började linet i linnetyget att blomma på nytt, överallt lyste de små blåa stjärnorna. Så fromma hade dessa två varit. Den gamle rånmördaren fick mycket riktigt sin eftersträvade pension. När han bars till graven, följdes han av inte mindre än tre gendarmer. Om det var av högaktning eller för bättre bevaknings skull har ingen kunnat ge upplysning om. 242