som försiktigt smög sig efter honom på något avstånd och lade sig på dikeskanten för att se på? Och vem stannade där tyst och lugnt utan dryck och utan frukost, tills Jons gick hem till middagen? Och vem kom så småningom närmare och tog brödet ur händerna på honom med ett mjukt, långsamt bett? Och vem sprang slutligen före vagnen med höga, nystande språng, när Jons for ut till ängarna, och höll vakt vid den i timtal, tills den körde fullastad tillbaka? Urte undrar sig halvt fördärvad, men folk påstår ju att vinthundar alltid ska vara otrogna. Därför anförtror hon honom lugnt åt fadern. Det är bara när hon går ut och promenerar på landsvägen åt Heyde-krug eller åt Russ till, som hon tar honom med sig, så att de mötande ska ha något att gapa på. Till Heydekrug är det nästan en timmes väg, men det betyder ingenting. För där möter man ändå människor, som bli stående och ivrigt gissa och viska bakom henne, när de inte riktigt förmå att fatta det plötsliga undret. Och då känner Urte sig som Ortrud och som en budbärerska från den stora världen, som tar sin början först med Berlin, och som alla de med längtan se bort till som äro hänvisade att bo i obygden. Ibland möter man också unga män med skråmor i ansiktet — de ha säkerligen studerat i Königsberg, och det är inte otänkbart att man har suttit i knät på dem en gång i tiden. Och dem ger man i förbifarten en lockande blick, som gör dem vimmelkantiga. Något lite för hjärtat måste man ändå ha i den torvsvarta ödemarken. Det är bara det, att man ogärna vill gå förbi kärrfogdens hus. Man vet det ju inte, men man känner 258