Vid nästa hästmarknad ska det ske. Då ska unge herr Schmidt komma och leda en av sin fars skimlar vid grimman, och systrarna ska stiga fram och beundra den. Och det följande ska herr Tuleweit lämpligen dra försorg om. Om detta talar man nu ideligen, timtals, så lång dagen är. Ingenting annat i världen existerar längre för de tre fruntimren. Det är knappt att de husliga göromålen bli nödtorftigt uträttade under allt tisslet. Jons går tyst för sig själv som en främling. I fall han inte hade fått sig en ny vän, skulle han ännu aldrig ha varit så totalt ensam i hela sitt liv. Och denne nye vän är Urtes vita, förnäma hund. Det är nästan otroligt, hur långsamt det hela utvecklade sig. Till en början stod han ute på gårdsplanen och gled tyst åt sidan, när någon ville röra vid honom. Han morrade inte åt någon, han visade inte tänderna en gång, men den som tänkte klappa honom grep i tomma luften. Ingen kunde locka in honom i huset, inte ens Urte, hans matmor. När hon släpade in honom vid halsbandet, följde han visserligen med henne, men så fort någon öppnade dörren var han ute igen. Sin sovplats hade han valt ut i det öppna lidret, där arbetsvagnarna stå, och där det alltid ligger lite hö utstrött. Dit brukade Urte bära till honom hans mat, och där låg han stilla och såg sig omkring. Den ende som aldrig hade försökt att komma när honom genom att locka på honom eller smeka honom var Jons. Han tyckte att hunden var rent för fin och herrskapsaktig för det. Men ser man på! Tidigt en morgon, när J ons var den förste som kom ut ur huset för att gå till sitt arbete ute i kärret, vem var det då, 257 Resan till Tilsit 17,