hade velat vara med vid kohandeln och därför hade fått lov att bindas tidigt på morgonen. Erdme ser hur han tar det långa, spetsiga huvudet mellan händerna och talar viskande till det. Det gör henne mycket ont. Hon går efter honom och säger: »Med det oskäliga djuret talar du, men mig, din hustru, unnar du inte ett gott ord.» Och han säger: »Jag har träffat de bägge töserna i dag, utstyrda och i sällskap med främmande karlar. När de såg mig, vände de sig om åt ett annat håll. Är det inte nog kanske? » Hon tar förstås flickorna i försvar. »Vem kan ha ögonen med sig överallt?» säger hon. Men han håller på vad han har sagt. De hade till och med vänt sig om för att se efter om hän inte äntligen hade gått sin väg. »Ja, men om de rätt gjorde det», säger hon, »så vad rår j ag för det?» Då rinner sinnet till på honom, och allt som han har gått och gömt inom sig i åratal kommer fram i dagen. »Vad du rår för det? » skriker han. »Du har uppfostrat två dagdriverskor, ett par slinkor har du uppfostrat, som inte vill arbeta utan bara äta pastejer och ligga och dra sig långt fram på dan tills de får liggsår — som håller sig till tyskarna och anser sin far för simpel. Du rår lika mycket för det, som märren rår för att det kommer ett föl ur hennes liv och inte en killing.» Erdme tänker på det som hon nyligen har fått svälja. En så sträng tillvitelse kan hon inte lämna obesvarad. »Du har sökt gräl med mig en gång förut», säger hon, »men nu ska du få se, att du har råkat på den rätta.» Och sen låter hon honom veta, att det är hon, som har 260