skapat hela deras välstånd, att han inte har varit något annat än hennes dräng, som i tjugufem års tid har arbetat efter hennes föreskrifter och som gott kan ersättas med vilken annan dräng som helst, som det kan falla henne in att städja. Hans ögon stå på skaft och söka ivrigt till höger och vänster, som om han letade efter något och inte kunde hitta det. »Det kan vara sant, som du säger », svarar han, »men i en sak kunde han i alla fall inte ersätta mig, och det är i fråga om att ge dig ett välförtjänt kok stryk nu.» Och när han inte får syn på något annat, rycker han upp stören som Petruschka har stått bunden vid, och med den ger han till Erdme ett hårt slag över ryggen. Hon skriker till och faller på knä och tar stöd med bägge händerna mot marken. Jette, som har stått och flinat och sett på, skriker också och rusar emot Jons för att hejda hans arm, för stören är för grov för att mänskliga lemmar ska kunna hålla sig hela under den. Därför kastar han också bort den och går till stallet och hämtar piskan. Petruschka springer gnällande bredvid honom och slickar bedjande hans händer, men Jons ser inte åt honom en gång. Han lindar snärten om skaftet och låter det susa i en båge genom luften. Så kommer han tillbaka —■ dit, där Erdme fortfarande ligger på knä. Men då står med ens grannen Witkuhn i vägen för honom — blek och hopfallen som alltid — man kunde blåsa omkull honom — men i högra handen håller han sitt salongsgevär, som han annars brukar ha till att skjuta ner skatorna ur körsbärsträdet med. 261