konime och sade: Xåt allt vara gott igen’ — då vete Gud om jag inte ginge tillbaka till honom.» Men när nu doktorn säger: »Det ser illa ut», då blir hennes hjärta som förstenat, och hon tänker bara på att hon måste skaffa sig rätt inför Gud och människor. Tjänstemannen' i sparbanken känner henne sedan lång tid tillbaka och betalar ut pengarna utan betänkande. »Jojo», säger han, »det är så när man ska gifta bort sina döttrar.» Och därmed har hon pengarna i sina händer. Katrike, som har rest med henne —■ hon kan varken kläda av sig eller ta på sig utan hjälp — vet inte till sig för kärvänlighet. Hon kallar henne »lilla mamma » och »mamsen», sådant som annars bara Urte brukar säga, och »mane baltgalwele » — mitt lilla vithuvud — som de gamla mödrarna kallas i visorna, det kallar hon henne också, fast hennes hår är nästan alldeles brunt fortfarande. På hemvägen tänker Erdme gång på gång, att nu möter hon nog Jons, men hon möter honom inte. Men på deras äng, som ligger på ungefär femhundra stegs avstånd på andra sidan vägen, ser hon någonting ljust ligga. Det är Petruschka, som sitter och vaktar honom, för han har väl supit sig full nu igen. Redan på långt avstånd kan hon höra hur korna böla. De komma säkert att förgås av vanvård, om de ska stanna kvar där längre. »Har du plats för dem i din la’gård? » frågar Erdme. »Jag har plats för allt som är ditt», säger grannen. Och då skickar hon genast Jette och Witkuhns piga över för att hämta korna. Katrike dansar omkring som en förryckt. —■ Pengarna 268