gjort oss något samvete av’et. Då skulle vi ha skrattat, om folk hade pekat finger åt oss. Men nu ryggar jag tillbaka för tanken på att möta honom på vägen sen.» »Jag tvingar mig inte på någon », säger Erdme sårad. »Och så är jag en gammal man nu», säger grannen. »Jag skulle inte vilja att du ringaktade mig, när du följde mig till graven.» »Då ser jag bara en utväg», säger Erdme, »och det är att jag flyttar med Katrike på undantag, när hon nu ska gifta sig.» »Är det så bestämt redan? » frågar grannen. »Ja, om jag lämnar ifrån mig allt», säger Erdme och trycker handen mot sparbanksboken, som hon bär närmast intill kroppen, »så är det avgjort redan.» »Han har nog redan styrt om att pengarna inte kan lyftas», säger grannen. »Kanhända, och kanhända inte», säger Erdme. Och eftersom hon i alla fall snart måste in till Heydekrug för läkarbetygets skull, så ska hon på samma gång passa på att lyfta de fem tusen, som äro hennes lika väl som hans. Grannen skaffar en skjuts, för själv har han fortfarande ingen vagn, och när hon skall stiga upp i vagnen, får det vara två stycken om att lyfta upp henne. Så svår har svullnaden blivit. När läkaren har undersökt henne, tar han på sig en mycket allvarlig min och säger: »Illa nog ser det ut, och inte bättre blir det som jag måste skriva, men jag råder er i alla fall till att förlikas.» Hittills har allting förefallit Erdme som en elak dröm, och hon har ofta tänkt som så: »Om han nu 267